torsdag 18 augusti 2011

Du måste börja för att jag ska våga fortsätta



åååå, det är så fruktansvärt jobbig att vara så feg och fjantig som jag.

Jag är så galet kär, men vågar inte visa det.

Jag låtsas istället att du bara är en i mängden.

Men i smyg föll jag för dig för så längesen, jag ler när jag tänker på dig och jag överanalyserar alt du säger/skriver till mig - För den där p-smiliesen kanske betydde att du var lite irriterad, men eftersom du faktiskt skrev flera utropstecken så betyder det kanske att du verkligen ville att jag skulle göra det, eller?

Och det är så fruktansvärt jobbigt att varje gång du rör vid mig så blir jag alldeles generad och det känns som det bränner där du rörde mig.

Men samtidigt så kan det ibland kännas som om du kanske känner likadant?

Vilket gör att jag faktiskt inte vill träffa någon annan, och det är kanske dåligt.

För om du fortsätter ge hopp om att det kanske ska bli vi två någon gång, fast utan att ta det första, trevande steget, så kommer jag aldrig bry mig om andra killar och jag kommer helt enkelt bli en ensam sate.. :/



Värst vad känslosam jag har blivit här, tänker jag mig verkligen för? Kanske inte men det gör inget.

Nu tänker jag tviiiiinga mig till sömns, GODNATT PÅ ER




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar