Jag vill flytta till ett slags hippiekollektiv, där vi ska vara 100% självgående. Odla mat själva, ha djur att slakta, få mjölk och ägg av och få ström från ett vindkraftverk och solcellspaneler.
På kvällarna ska vi dansa, sjunga, röka, dricka öl och umgås.
Jag vill i princip inte leva med pengar, för vår ekonomiska vinst är någon annans förlust.
Men samtidigt vill jag ha pengar. Jag vill kunna resa och se hela världen. Jag vill köpa fina presenter till mina kompisar och min familj. Jag vill ha materiella saker som böcker, tavlor, musik, fina kläder, smycken och jag vill kunna gå på tusentals konserter och festivaler.
Jag vill ha allt det här, men jag vill inte att någon annan ska få lida av det.
Jag vill att hela världen ska få detta.
Och jag är fullt medveten om att världen är överbefolkad och att det är helt omöjligt att alla ska få det, iallafall så som världen ser ut nu.
Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna leva utan allt detta. Om jag någonsin kommer kunna stanna på samma ställe.
Detta ger mig extrem och djup ångest.
Jag är en av de materiella jävlarna.
Jag är en sån person, men jag förnekar det till hundra procent. Jag säger att jag inte bryr mig alls om matriell skit. Men ändå sitter jag här, skriver detta inlägget på min iPhone, jag har flera dyra kameror, flera datorer, tjugo par skor i garderoben, ett femtiotal dyra böcker i hyllan, lägger 1000:- i månaden på telefonen och på tv, oändligt mycket kläder i garderoben och hälften använder jag inte ens, jag har tusentals kronor på kontot och ännu fler tusen på sparkontot.
Ändå har jag mage att berätta för folk om hur lite jag bryr mig om materiella saker, om hur vi egentligen borde leva.
Sanningen är väl mer att jag dömer aldrig människor för hur mycket pengar de har, för vilka kläder de bär eller hur fint hem de har.
Och istället så nästan fördömer jag alla rika jävlar i världen som har miljarder pengar, stora överdådiga hus, dyra märkeskläder som de endast använder en gång och som säger att det gör dom lyckliga.
Och ändå så är jag lika idiotisk själv.
Fast kanske är jag ändå inte det. Att jag är medveten om mitt största fel och att jag vill ändra på det, är väl ändå ett tecken på att jag har kommit lite längre än många andra?
Man måste ju faktiskt identifiera vad som är fel för att kunna göra något åt det.
Och jag hoppas, av hela mitt hjärta att jag någon gång i framtiden kan slita mig loss från Babylons hårda jävla grepp och system. Att jag någon gång kommer kunna säga att jag kan inte ge dig pengar eller fin status, men du kan få mat, du kan få tak över huvudet och jag kan ge dig kärlek, upplevelser och gemenskap.
För, som en klok och god vän till mig brukar säga, vi behöver bara tre saker.
Först och främst mat och vatten och sånt som krävs för att kunna leva.
Sen behöver vi äkta vänner, familj och kärlek.
Och så behöver vi tid att reflektera över livet och världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar