Han bodde i en liten lägenhet och hade inget badkar, så det första han gjorde när han kom hem till oss (förutom att ge oss presenter) var att låna vårt badkar.
Han fyllde det med kokhett vatten och kunde ligga där i flera timmar, byta vattnet flera gånger.
Då var jag så liten så jag hade inte riktigt förstått badandets härlighet, så jag tyckte att det var väldigt konstigt med morfars långa, varma bad. Men det jag tyckte var märkligast var att han alltid hade öppet fönster när han badade.
Jag minns att jag frågade mamma varför han gjorde så, min mamma sa till mig att det kommer jag förstå när jag blir äldre och mitt finska blod har blivit tydligare.
Nu är jag äldre och känner mig kanske mer finsk än någonsin.
Så för någon vecka sen kom jag att tänka på morfar och hans märkliga bad.
Jag blev oerhört nyfiken och var tvungen att prova.
När jag skjuter upp fönstret på vid gavel och ska lägga mig ner i badet igen så möts jag av ett enormt ångmoln. Badrummet har förvandlats till en ångbastu! Wow!
Och det är något nästan nostalgiskt med temperaturkrocken.
Det känns som om jag är en av huvudpersonerna i morfars berättelser om kriget. Som att jag sitter i en bastu, mitt ute i skogen, vid den karelska gränsen. Att jag vet att snart är det jag som ska ut och kriga med mina landskamrater. Att jag då kommer se så hemska saker, jag kommer frysa så mycket, och jag kommer med största sannolikhet dö där, medan jag försvarar vårt land. Men just nu får jag iallafall bastu-bada, just nu får jag värma mitt finska blod till max, just nu kan jag ta en sista sup och just nu är jag mil från kriget.
Haha, inser att det är i ett sånt här inlägg som min ADHD blir väldigt tydlig, jag svävar lätt iväg från ämnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar