lördag 1 juni 2013

Landet

Ibland när jag är på landet, där alla människo-tillverkade ljud och ljus är borta. Där det är helt mörkt förutom en avlägsen måne och ett nät av stjärnor. Där de enda ljud jag hör är ett fåtal fåglar och någon gren som knäcks av något djurs steg. 
Då känner jag mig ensam. 
Som att det bara är jag som existerar på hela jorden. 
Men det är absolut inte på något dåligt sätt. 
Snarare tvärt om. 
Jag känner mig hundra procent tillfreds med mitt liv, hur jag ser ut och vem jag är. 
Jag blir så oerhört lugn. Stilla. Tänker inte på något speciellt. Jag känner mig inte olycklig, men samtidigt inte lycklig. Jag känner inget annat än lugn. 
Jag bara finns till. 
På något sätt känns det som att jag smälter ner på gräset, och sjunker långt ner i jorden och förenas med världen. 
Det är så extremt befriande. 

Nu ska jag sova, ursäkta flummet. 

Kärlek till er alla

Jag vet inte om det syns något alls på den här bilden, men det var ett dåligt mobil-kamera-försök att fånga den lilla gnutta ljus, som sticker fram bakom skogen, på bild. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar