Jag tänker på ensamhet. Det är precis den här sortens ensamhet jag älskar. Har självmant dragit mig undan, gömt mig från alla människor, och bara njuter av att vara ifred.
Jag tänker på kärlek, det måste vara menat att även jag ska hitta någon. Men jag undrar när. Jag känner mig otålig. Jag behöver någon att älska, och att bli älskad av.
Jag tänker på min familj. Den starkaste familjen i världen. Vi är en familj som har varit med om så mycket skit, men vi har alltid funnits där för varandra, och tagit oss igenom det.
Jag tänker på sommaren. Hoppas på att i år ska bli den bästa. Att jag med brunbrända ben ska uppleva saker, vara impulsiv, träffa nya människor, dricka mig så full att jag dansar på borden och vaknar dagen efter med sådan huvudvärk - men känna att fan vad kul vi hade igår.
Jag tänker på ånger, hur onödigt det är att gå runt och ångra saker. Det som har hänt, det har hänt. Går inte att förändra. Så ånger är meningslöst. Allt jag har gjort var format mig till den jag är nu. Det finns ingenting jag egentligen ångrar.
Jag tänker på livet. Jag har inte lång tid kvar nu. Jag känner det i hela kroppen. Jag kommer dö ung. Men just idag känner jag ingen ångest över det. Jag har blivit tillfreds med det.
Lite spridda tankar och lite spridda saker.
Måste bara säga att jag känner en så oerhört djupt rotad kärlek till dem flesta i min omgivning. Mina vänner och min familj. Jag kommer gå genom eld och vatten för er, jag ska slåss med näbbar och klor. För ni är dem allra bästa.
Kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar