alltså, jag gråter..
(bra inledning va?)
Jag vill vara barn igen, upptäckte på bussen att jag är jättegammal och att jag förmodligen aldrig kommer bo hemma hos mina föräldrar igen, från och med nu så kommer jag vara tvungen att vara vuxen.
Så känns det och det känns jättejobbigt.
FML
Det har gått så långt att jag till och med funderar på att hoppa av skolan och flytta tillbaks för ett sabbatsår, men då måste jag ju lämna mitt älskade Göteborg och mina nyfunna fina vänner. Lite som att välja mellan vaniiljglass och hallonsorbet. Hallonsorbet är ju en ny och fantastiskt god smak och älskad, men vaniljglassen har ju alltid varit älskad och kommer fortsätta vara älskad för alltid.
Dessutom hade det känts som ett enormt misslyckande.
För övrigt så känner jag mig så fruktansvärt fjantig nu men jag tro att det är svårt för er att sätta er in min situation..
Men nu får det räcka, ska se på Ronja Rövardotter och dricka ångest-te.
PUSSHEJDÅ
Ps. Jag tänker såklart inte hoppa av skolan, det är bara tillfälligt ångest-tänk. Ds.
Att ta ett sabbatsår låter absolut INTE som ett misslyckande!! Bättre det än att gå i skolan utan motivation och få dåligt resultat. Mamma sa nått om frånvaro (?) och du skriver knappt aldrig ngt positivt om skolan längre. Kom hem och ladda istället! Att vara så ung som du och genomgå en sådan förändring som du gjort (flytt & studier) är inte lätt. Jag hade nog inte klarat det! Ett misslyckande hade varit att sabba skolan för att du inte orkar, eller kanske rent av att du tröttnat på det. Det vill vi ju inte. Puss!
SvaraRadera