Igår när jag och Elsa satt vid kanalen så kom det fram en superfull man. Han såg att jag höll i en prideflagga och undrade om vi hade varit inne på området.
Sedan berättade han om hur han aldrig hade vågat komma ut med sin läggning, att hans familj skulle spotta på honom om han var bög, att han hade varit yrkeskriminell och knarkare, att han aldrig hade vågat vara sig själv.
Han vågade inte gå in på Prideområdet.
Men jag och Elsa sa att vi kunde gå med honom.
Så det gjorde vi.
Den stackars mannen berättade om hur han hela sitt liv har kämpat emot sina känslor, att han hade spelat olika roller för avskyn mot homosexuella satt så långt inne i honom att han inte kunde sluta hata sig själv för det.
Medan vi gick mot prideområdet så drack han mer och mer vin, han stannade flera gånger och han var så nervös.
Men vi följde med honom hela vägen och när vi kommer in på området så säger han "vad fan håller jag på med, det är ju här jag hör hemma" men direkt efter skrattar han nervöst och ångrar sig.
Hela den här grejen gör mig så förbannad. Hur kan människor tvingas att hålla inne sina känslor såhär? Hur kan en far säga till sin son; om du är bög så kan du lika gärna ta livet av dig.
Jag har så svårt att sätta ord på min ilska och min sorg över detta.
Det skär långt inne i mitt hjärta.
Hur kan det få gå till såhär?
Efter att vi lämnade mannen så bar jag stolt min flagga och mitt armband, folk ska fan få se att jag är för att man får älska vem man vill.
Jag hoppas att allt gick bra för mannen efter att vi lämnade honom, jag hoppas att han hittar sin drömman och att dom lever lyckliga i alla sina dar.
Men jag kan inte hjälpa att jag tvivlar på det.
Samhället som det var då, har förstört honom. Trasat sönder honom. Och han vet knappt vem han är längre.
Bara spillror av hans personlighet finns kvar, utspätt med alla roller han har spelat hela sitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar