Jag sitter här och luktar gott i händelsernas centrum, du sitter där och ruttnar bort i händelsernas väntrum.

Jag och min fd. Bästa kompis pratade mycket om att vi skulle bli något.
Båda sa att vi skulle ta oss från Ljungby, inte fastna i den hålan.
Vi skulle se och uppleva.
Och även när vi "bröt kontakten" så trodde jag ändå att hon skulle göra som hon hade sagt.
Men nej.
Helt ärligt är jag väldigt konfunderad, för det verkar ändå som att hon är nöjd i sin Svensson-tillvaro;
Hon bor kvar hemma hos sin familj, har myskvällar, har ett av och på förhållande med sin bonde-pojkvän, jobbar på sitt vanliga sommarjobb med dålig lön - så att hon ska ha råd att köpa nya kläder, smink och annat som ger henne status, hon kämpar sig genom skolan, super varje helg med samma människor, varken poppis eller tönt.
Precis som vanligt.
Och jag blir oerhört förvånad.
Det sa vi alltid att det var en mardröm, men det verkar som att det bara är en mardröm i mina ögon nu.
Var min vilja att fly från alla vardagsrutiner och vardagsvanor starkare än hennes?
Eller försvann hennes dröm på vägen?
Kanske vågade hon inte?

Jag känner iallafall att jag har tagit ett stort kliv i rätt väg, jag flyttade, jag chansade, jag vågade.
Och jag har klarat mig finfint (än sålånge? ;) ), jag ser och upplever.
Jag kommer chansa och våga tills jag dör.
Jag kommer se och uppleva tills jag dör.
Och jag tänker göra så att jag lyckas.
Jag tänker leva mina drömmar.

Och jag vet att jag alltid kommer vara lycklig, om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen.

Det måste vara på liv och död,
det måste kännas i ditt hjärta på riktigt.
För om jag tar i för löst, så har jag förlorat allt imorgon bitti.

Och hörrni, om ni känner er opeppade och nere så borde ni lyssna på min feel-good lista på Spotify, där har jag samlat en del av dom bästa må-bralåtarna.
Måste också säga att personerna på min Feel-good lista är några av mina stora förebilder.

Båda dom här bilderna är tagna helt av misstag, men jag gillar dom.
Både jag och Jack ler på riktigt.