Har äntligen vaknat till liv.

Hej!

Nu har jag äntligen ryckt upp mig. 

Har vart så jävla trött idag, fast tack och lov klarade jag mig från bakfyllan. 

Hade så jävla kul igår. 

Förfest hos Erik, med vattenpipa och vin. 

Dock började det ganska trist med att en viss person var för full, ännu en gång. Men det var okej. 

Sen drog vi till Harrys, där träffade jag världens bästa Evelina! Jag ditchade mina polare (haha) och satte mig vid Evelinas bord istället. 

Träffade massa bekanta på Harrys, och skaffade lika många nya bekantskaper. 

Och tro det eller ej, men jag fick så enormt mycket uppmärksamhet och komplimanger igår. Kändes bra ändå. 

Sen drog vi på efterfest som inte blev av, istället gick jag och en ny vän till utebadet. Vi klättrade över staketen, kastade kläderna och badade tills solen steg över skogen. 

Förjäfla trefligt. 

Kom hem någon gång mellan tio och elva på morgonen. 

With no regrets. 

Hoppas att ni hade det lika kul!

Adjö

Ps. Har inga blogglämpliga bilder från igår. Tyvärr. Ds. 

Återkommer när jag vaknar igen.

Fantastiska jävla kväll. 

Hard work work

Det är helt omänskligt tidigt, och nu ska jag jobba nio timmar. 

Har fått cirkus tre timmar sömn. 

Intressant arbetsdag kommer det bli. 

Vi hörs

Stress

Så var ännu en jobbdag över och om sex timmar börjar jag jobba igen. 

Är sjukt stressad igen och det märks direkt, har haft världens magont större delen av dagen, men jag har käkat min medicin så det har gått bra ändå. 

Förutom att jag får ont i magen så märks det även på andra sätt. Jag blir virrig, folk kan säga något till mig och trots att jag lyssnar så dröjer det max tio minuter och sen har jag glömt det. 

Min mamma fattar inte att jag är sån på grund av stress utan hon skäller på mig och tycker att jag bara tramsar och egentligen så kommer jag ihåg, annars tycker hon att det är mitt fel för att jag inte lyssnar ordentligt. 

Och jag blamear mig själv ganska mycket för det. Jag har inte förklarat för mamma att det är så min kropp reagerar på stress. 

Vill inte visa mig svag. 

Jag måste klara mig själv. 

Kan inte låta någon annan se mig svag. 

Kan inte misslyckas. 

I övrigt så har det varit en okej dag. 

Tråkig jobbdag. 

Men hände en rolig grej. 

Jag skulle bära in en stor (alltså ENORM) och tung back med pizzasallad in i kylrummet, men det läcker vatten där så golvet var helt vattnigt. 

När jag kliver in ikylen så TOTALHALKAR jag. 

Alltså verkligen bananskalshalkning. 

Benen flög långt upp i luften och det känns som att jag faller i en evighet mot marken. Det enda jag tänker på är att jag måste rädda salladen. Och det gör jag. Jag faller ner mot marken - rumpan först, sen själva kroppen och sist dunsar jag huvudet i golvet. Backen med pizzasallad hamnar -på rätt håll- på min mage och är tung som fan. Kan knappt lyfta bort den. Så jag ligger kvar där på det blöta, kalla golvet som en skalbagge som har hamnat på fel håll. Och har ont precis över allt.  

Men fan vad kul det måste sett ut, haha!

Nu när jag kollade mig i spegeln upptäckte jag ett enormt blåmärke på rumpan och en gigantisk bula har uppstått på baksidan av mitt huvud. 

Men jag klarar mig. 

Efter jobbet cyklade jag hem till Cassie, där hängde gänget och drack vin och grillade. Det var ganska trevligt, men stannade bara en liten stund, ska ju som sagt jobba tidigt imon. 

Nu ska jag försöka stressa ner så att jag kan somna, vi lär ju höras imorgon, ska ta så många bilder. Kan berätta om mina fina planer för morgondagen/kvällen imon efter jobbet. 

Puss

ÄLSKAR att cykla!

God afton mina kära

Idag har varit en väldigt oproduktiv men väldigt trevlig dag. 

Åkte in till stan vid tre, upptäckte att allt var stängt pga nationaldag, och tre timmar tills bussen skulle gå. 

Satte mig med mina tunga matkassar  i det som kallas Ljungbys park. Men sen kom Sissi och höll mig sällskap. När jag tänker på honom så säger jag hela hans namn i mitt huvud. Sebbe Sissi Elwing. Det är ett fint namn. 

Vi pratade om mycket (kanske var det mest jag som pratade?) och det var trevligt som tusan. Vi pratade om fördomar. Vi pratade om rasism. Vi pratade om kontrasten mellan Ljungby och andra städer. Vi pratade om rädslor. Vi pratade om homofobi. Vi pratade om ord. 

Vi pratade om jävligt mycket. 

Och det är det som är det fina med Sissi, samtalet bara flyter på med honom. Även fast jag bara träffat honom ett fåtal gånger och aldrig träffat honom ensam, faktum är att jag knappt känner honom, men ändå så känns det som att det är en gammal kompis som jag känt i evigheter när jag träffar honom. Det är fint. Det är så det ska vara.

Dom tre timmarna flög fort förbi, och vips så var jag hemma igen. Jag lagade fyllda paprikor till mig och mina syskon. 

Sedan åkte jag in till stan igen, fikade med Erik och snackade skit med Jesper. 

Vi drog på en mini roadtrip också, ute i skogarna. 

Haha, var superkul. 

Nu är jag äntligen hemma igen och ska strax lägga mig och sova, imon är det jobbdags, och sen är det helg!

Ha det fint, 

Sommar,

Hej!

Idag sov jag helt omänskligt länge. Ända tills halv ett. 

Men sjukt skönt, välbehövligt. 

Jag käkade frulle, sa hejdå till mami som skulle till jobbet, och sen la jag mig på en filt i värmen på vår altan. Jag hällde citron i håret och sololja på benen. Jag trivs så jävla bra i värmen. 

Efter två tre timmar så gick jag och Kilo hem till Cassie. Och sedan dess har vi mest chillar. 

Ska strax sätta på en film, och efter det ska jag cykla hem med Kilo. 

 

Försökte ta en bild på mina brunbrända ben. Ser mest fet ut. 

Pannkaks-käk!

Strössel-pannkaka. 

Cassie och Bullen. 

Imma be a fat maddafacker

Ha de bra små änglar

Jag sitter på ängen bakom vårt hus, på den sista lilla gräsplätt som solens strålar fortfarande täcker. Suger i mig solen. Är invirad i flera filtar, egentligen är det för kallt att sitta ute i bara shorts och linne, men det stör mig inte. 

Jag tänker på ensamhet. Det är precis den här sortens ensamhet jag älskar. Har självmant dragit mig undan, gömt mig från alla människor, och bara njuter av att vara ifred. 

Jag tänker på kärlek, det måste vara menat att även jag ska hitta någon. Men jag undrar när. Jag känner mig otålig. Jag behöver någon att älska, och att bli älskad av. 

Jag tänker på min familj. Den starkaste familjen i världen. Vi är en familj som har varit med om så mycket skit, men vi har alltid funnits där för varandra, och tagit oss igenom det. 

Jag tänker på sommaren. Hoppas på att i år ska bli den bästa. Att jag med brunbrända ben ska uppleva saker, vara impulsiv, träffa nya människor, dricka mig så full att jag dansar på borden och vaknar dagen efter med sådan huvudvärk - men känna att fan vad kul vi hade igår. 

Jag tänker på ånger, hur onödigt det är att gå runt och ångra saker. Det som har hänt, det har hänt. Går inte att förändra. Så ånger är meningslöst. Allt jag har gjort var format mig till den jag är nu. Det finns ingenting jag egentligen ångrar. 

Jag tänker på livet. Jag har inte lång tid kvar nu. Jag känner det i hela kroppen. Jag kommer dö ung. Men just idag känner jag ingen ångest över det. Jag har blivit tillfreds med det. 

Lite spridda tankar och lite spridda saker. 

Måste bara säga att jag känner en så oerhört djupt rotad kärlek till dem flesta i min omgivning. Mina vänner och min familj. Jag kommer gå genom eld och vatten för er, jag ska slåss med näbbar och klor. För ni är dem allra bästa. 

Kärlek 

Jobbhelg och Depp

Så nu var ÄNTLIGEN jobbhelgen över. 

Har varit stressigt och jag är helt slut. 

Känner mig galet splittrad. 

Bor i resväskor. 

Behöver verkligen ett hem. 

Känner mig inte hemma när jag är i Gögeborg, och känner mig precis lika lite hemma nu när jag har flyttat till Småland. 

Bor i vårt gästrum/sängklädesförråd. 

Är så jävla trött på att inte kunna få packa upp och stanna på ett ställe för alltid. 

Inget är mitt hem längre. 

Känns som att jag alltid är på besök. 

Märker att jag har sjukt svårt för att formulera mina tankar i text just nu, så jag får göra om detta inlägget en annan dag. 

Men nu vet ni att jag lever iallafall. 

Puss

Befinner mig i skogen, och försöker samla mig. 

Landet

Ibland när jag är på landet, där alla människo-tillverkade ljud och ljus är borta. Där det är helt mörkt förutom en avlägsen måne och ett nät av stjärnor. Där de enda ljud jag hör är ett fåtal fåglar och någon gren som knäcks av något djurs steg. 

Då känner jag mig ensam. 

Som att det bara är jag som existerar på hela jorden. 

Men det är absolut inte på något dåligt sätt. 

Snarare tvärt om. 

Jag känner mig hundra procent tillfreds med mitt liv, hur jag ser ut och vem jag är. 

Jag blir så oerhört lugn. Stilla. Tänker inte på något speciellt. Jag känner mig inte olycklig, men samtidigt inte lycklig. Jag känner inget annat än lugn. 

Jag bara finns till. 

På något sätt känns det som att jag smälter ner på gräset, och sjunker långt ner i jorden och förenas med världen. 

Det är så extremt befriande. 

Nu ska jag sova, ursäkta flummet. 

Kärlek till er alla

Jag vet inte om det syns något alls på den här bilden, men det var ett dåligt mobil-kamera-försök att fånga den lilla gnutta ljus, som sticker fram bakom skogen, på bild. 

Småland, Skåne same shit

Halloj,

Är på väg hem till Småland med all min skit. 

Cassie och Jack kom och hämtade mig vid sextiden (som vanligt så var dom sena, tre timmar sena...) vi packade in mina lådor i bilden och sen åkte vi till stan. Käkade på något litet ställe vid domkyrkan. Men Cassie och Jack var stressade som fan så vi åkte nästan direkt igen. Trist. Trodde att vi skulle hänga först på ett middagshak och sen dra till något fik och chilla där i evigheter. 

Men det var mysigt ändå. 

Tidigare idag så var jag i skolan påavslutningstjosan, jag fick ett stipendium (på 2000riksdaler) med motiveringen "gott sjömanskap och du kommer bli en bra sjöman". Jag älskar när jag får bra feedback på vad jag gör. Supernöjd.  

Äh jag mår inte särskilt bra idag. Vet inte ens varför. Känner mig fet och ensam och bortglömd. Mellis. Som vanligt. 

Ha det bra små änglar!